| Henrik Berggren |
Wolf’s heart |
Henrik Berggren — Wolf’s heart (05 05 2017)
••• Det är i tillbakablickarna Henrik Berggren kommer allra mest till sin rätt på solodebuten.
••• 300 copies on Pink Vinyl
••• 300 copies on Red Vinyl
••• 300 copies on Yellow Vinyl
••• 300 copies on Violet Vinyl
••• 300 copies on Light Blue Vinyl
••• Also available on Black Vinyl and CD
Birth name: Henrik Daniel Berggren
Född/Born: 11 november 1974 i Västra Frölunda, Tynnered i södra Göteborg
Location: Göteborg, Sweden
Instrument: Sång, gitarr, tamburin
Album release: 05 05 2017
Record Label: Woah Dad!
Genre: Alternative Rock, Indie Rock
Duration: 34:53 +
Tracks:
01. Hold on to Your Dreams 3:27
02. You Wore the Crown I Played the Clown 3:56
03. Wild Child 3:56
04. To My Brother, Johnny 3:59
05. Wolf’s heart 3:06
06. Parties 3:23
07. Run Andy Run 5:44
08. Thirst for Life 3:03
09. Come Mommy Take My Hand 4:18
10. I Need Protection
11. What Could Have So Hurt a Heart
••• För att förstå varför intresset för ett album av Henrik Berggren är så stort våren 2017 måste man först förstå vilken chockeffekt hans band Broder Daniel hade på svensk rockmusik när de debuterade våren 1995.
••• Speaker, Cloudberry Jam, Pineforest Crunch, Brainpool, Cardigans. Nittiotalets svenska rockband var hantverksskickliga, som skräddarsydda för att exporteras utomlands — till USA, Storbritannien och Japan. I kölvattnet på Sveriges inträde i EU började politiker tala om »Det svenska musikundret«. Rockmusik skulle generera intäkter, svenska rockband skulle fungera som ambassadörer för svensk kultur. Priser delades ut till artister och låtskrivare som medverkat till en positiv bild av Sverige utomlands.
••• Broder Daniel kom omedelbart på kant med tidsandan. »Saturday Night Engine«, deras debutalbum, lät som väntrummet på en ungdomsmottagning luktade, på samma gång oförskräckt och livrädd, på samma gång i konfrontation med omvärlden som på flykt undan den. Broder Daniel var inte intresserade av att förnya så mycket som de var ointresserade av att förvalta. Deras enda ambition — i den mån ambitioner var något de befattade sig med — var att vägra att underkasta sig några ambitioner. Det fanns ingen tydlig idé, inget genomtänkt manifest. Bara en allmänt hållen ovilja mot att inrätta sig i led och leva upp till förväntningar, formulerad på en engelska så anspråkslös att den kunde ha skrivits av ett barn. Fienden var vardagen som sådan, skyldigheterna och rutinerna. Gå till jobbet, skynda hem. Gå till jobbet, skynda hem. Gå till jobbet, skynda hem. Broder Daniel ifrågasatte allt det som nittiotalets svenska rockband inte hade råd att ifrågasätta: Att den som står utanför inte producerar något och att den som inte producerar något saknar värde.
••• Men den som ägnat en karriär åt att riva ner måste förr eller senare börja bygga upp. Allt sedan Broder Daniel gick skilda vägar för snart tio år sedan, och fjorton år efter Broder Daniels sista album »Cruel Town«, har rykten florerat om att sångaren och ansiktet utåt Henrik Berggren varit sysselsatt med att spela in ett album i eget namn. När resultatet så till slut presenteras är det slående både hur lite som förändrats sedan senast och hur mycket. Lite eftersom artisten Henrik Berggren alltjämt arbetar utifrån samma utgångspunkt, med samma grundsyn på livet och musikens funktion som stötdämpare i tillvaron som tidigare. Mycket eftersom åldern, naturligtvis, tagit ut sin rätt, och mycket av det som var självklart för drygt två decennier sedan inte längre är lika självklart i dag, och därför inte heller kan uttryckas på samma självklara sätt som då.
»Wolf’s Heart« inleds, precis som »Saturday Night Engine«, med ett »Yeah«. Men där Henrik Berggren på Broder Daniels debutalbum var utåtagerande och slog vilt omkring sig för att slå vilt omkring sig, snarare än för att faktiskt träffa något, är han nu mer distraherad, inte längre intresserad av att attackera för attackens skull. De meningar och fraser som för tjugotvå år sedan utan undantag åtföljdes av utropstecken åtföljs nu i stället av frågetecken. Då: Ja! Nu: Ja? Han som en gång befann sig mitt ibland människor, redo att gå till angrepp, står nu ensam och utmattad i ringhörnan, med pilar av mascara rinnande nedför kinderna. Den som en gång fann sig i att betraktas har blivit den som betraktar. Omvärldssynen är intakt. Ingenting har egentligen blivit annorlunda. Men livet har sin gång. Med åren blir kroppen en annan, även om huvudet förblivit detsamma.
••• Som konsekvens genomsyras »Wolf’s Heart« av en krass, om än stundtals rörande, sentimentalitet. Håll hårt i dina drömmar, sjunger Henrik Berggren vid ett tillfälle, på sin karaktäristiskt kantiga engelska, för människor kommer göra sitt yttersta för att ta dem ifrån dig. Vid ett annat ställer han den som gjorde vad som förväntades, som gick upp på morgonen och gick till jobbet, som betalade sina räkningar och lämnade på dagis, bredvid den som vägrade, den som vände förväntningar och skyldigheter ryggen. Resultatet? Gryningsljus för den som anpassade sig, skymningsmörker för den som vägrade. Omedelbar belöning kontra evigt utanförskap. Henrik Berggren är fortfarande bergfast övertygad om att det enda den kan göra som inte står ut med vardagen är att ställa sig utanför den. Men mellan raderna på »Wolf’s Heart« skymtar samtidigt en nyvunnen insikt om att priset för utanförskapet kanske, trots allt, är för högt. Perspektivskiftet klär den medelålders Henrik Berggren förvånansvärt väl. I »Run Andy Run« vädjar han till en gammal vän att vända om så länge det finns tid kvar, innan konfrontationen med omvärlden går så långt att det är för sent. Ett mer rörande ögonblick än så kommer man med all säkerhet inte att höra på ett svensk rockalbum i år.
••• Över huvud taget är det i tillbakablickarna, när han är på återbesök i bekanta miljöer, som Henrik Berggren kommer allra mest till sin rätt på »Wolf’s Heart«. »Hold On to Your Dreams«, »You Wore the Crown I Played the Clown«, och »Come Mommy Take My Hand« är gripande skildringar av livet så som det blev för den som insisterade på att förbli ung i stället för att åldras, framförda med en uppriktighet som kompenserar för det ibland något enahanda melodispråket.
••• När han däremot försöker trampa upp ny mark är han mindre angelägen. »Parties«, där han namnger historiska och litterära gestalter ackompanjerad av sorglustig vaudeville, kommer inte att gå till historien som ett av de stora ögonblicken i Henrik Berggrens karriär.
••• För den som vill förstå varför intresset för ett album av Henrik Berggren är så stort våren 2017 erbjuder »Wolf’s Heart« heller inte något tillfredsställande svar. Någon chockeffekt kan den numera fyrtiotvå år gamle sångaren inte längre erbjuda. Hans huvudsakliga funktion numera är i stället som stötdämpare för människor som, precis som han, uppfattar tillvaron som utsiktslös, en röst i örat på människor isolerade i såväl ofrivilligt som självpåtaget utanförskap.
••• Att den rösten fortfarande, efter närapå en kvarts sekel, säger åt den som lyssnar att gå sin egen väg, kosta vad det kosta vill, kan naturligtvis uppfattas som både tillgjort och schablonartat.
••• Jag tycker, trots allt, att det är ganska gripande.
Label: http://www.woahdad.com/
ι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι
| Henrik Berggren |
Wolf’s heart |
••• 300 copies on Pink Vinyl
••• 300 copies on Red Vinyl
••• 300 copies on Yellow Vinyl
••• 300 copies on Violet Vinyl
••• 300 copies on Light Blue Vinyl
••• Also available on Black Vinyl and CD
Birth name: Henrik Daniel Berggren
Född/Born: 11 november 1974 i Västra Frölunda, Tynnered i södra Göteborg
Location: Göteborg, Sweden
Instrument: Sång, gitarr, tamburin
Album release: 05 05 2017
Record Label: Woah Dad!
Genre: Alternative Rock, Indie Rock
Duration: 34:53 +
Tracks:
01. Hold on to Your Dreams 3:27
02. You Wore the Crown I Played the Clown 3:56
03. Wild Child 3:56
04. To My Brother, Johnny 3:59
05. Wolf’s heart 3:06
06. Parties 3:23
07. Run Andy Run 5:44
08. Thirst for Life 3:03
09. Come Mommy Take My Hand 4:18
10. I Need Protection
11. What Could Have So Hurt a Heart
••• För att förstå varför intresset för ett album av Henrik Berggren är så stort våren 2017 måste man först förstå vilken chockeffekt hans band Broder Daniel hade på svensk rockmusik när de debuterade våren 1995.
••• Speaker, Cloudberry Jam, Pineforest Crunch, Brainpool, Cardigans. Nittiotalets svenska rockband var hantverksskickliga, som skräddarsydda för att exporteras utomlands — till USA, Storbritannien och Japan. I kölvattnet på Sveriges inträde i EU började politiker tala om »Det svenska musikundret«. Rockmusik skulle generera intäkter, svenska rockband skulle fungera som ambassadörer för svensk kultur. Priser delades ut till artister och låtskrivare som medverkat till en positiv bild av Sverige utomlands.
••• Broder Daniel kom omedelbart på kant med tidsandan. »Saturday Night Engine«, deras debutalbum, lät som väntrummet på en ungdomsmottagning luktade, på samma gång oförskräckt och livrädd, på samma gång i konfrontation med omvärlden som på flykt undan den. Broder Daniel var inte intresserade av att förnya så mycket som de var ointresserade av att förvalta. Deras enda ambition — i den mån ambitioner var något de befattade sig med — var att vägra att underkasta sig några ambitioner. Det fanns ingen tydlig idé, inget genomtänkt manifest. Bara en allmänt hållen ovilja mot att inrätta sig i led och leva upp till förväntningar, formulerad på en engelska så anspråkslös att den kunde ha skrivits av ett barn. Fienden var vardagen som sådan, skyldigheterna och rutinerna. Gå till jobbet, skynda hem. Gå till jobbet, skynda hem. Gå till jobbet, skynda hem. Broder Daniel ifrågasatte allt det som nittiotalets svenska rockband inte hade råd att ifrågasätta: Att den som står utanför inte producerar något och att den som inte producerar något saknar värde.
••• Men den som ägnat en karriär åt att riva ner måste förr eller senare börja bygga upp. Allt sedan Broder Daniel gick skilda vägar för snart tio år sedan, och fjorton år efter Broder Daniels sista album »Cruel Town«, har rykten florerat om att sångaren och ansiktet utåt Henrik Berggren varit sysselsatt med att spela in ett album i eget namn. När resultatet så till slut presenteras är det slående både hur lite som förändrats sedan senast och hur mycket. Lite eftersom artisten Henrik Berggren alltjämt arbetar utifrån samma utgångspunkt, med samma grundsyn på livet och musikens funktion som stötdämpare i tillvaron som tidigare. Mycket eftersom åldern, naturligtvis, tagit ut sin rätt, och mycket av det som var självklart för drygt två decennier sedan inte längre är lika självklart i dag, och därför inte heller kan uttryckas på samma självklara sätt som då.
»Wolf’s Heart« inleds, precis som »Saturday Night Engine«, med ett »Yeah«. Men där Henrik Berggren på Broder Daniels debutalbum var utåtagerande och slog vilt omkring sig för att slå vilt omkring sig, snarare än för att faktiskt träffa något, är han nu mer distraherad, inte längre intresserad av att attackera för attackens skull. De meningar och fraser som för tjugotvå år sedan utan undantag åtföljdes av utropstecken åtföljs nu i stället av frågetecken. Då: Ja! Nu: Ja? Han som en gång befann sig mitt ibland människor, redo att gå till angrepp, står nu ensam och utmattad i ringhörnan, med pilar av mascara rinnande nedför kinderna. Den som en gång fann sig i att betraktas har blivit den som betraktar. Omvärldssynen är intakt. Ingenting har egentligen blivit annorlunda. Men livet har sin gång. Med åren blir kroppen en annan, även om huvudet förblivit detsamma.
••• Som konsekvens genomsyras »Wolf’s Heart« av en krass, om än stundtals rörande, sentimentalitet. Håll hårt i dina drömmar, sjunger Henrik Berggren vid ett tillfälle, på sin karaktäristiskt kantiga engelska, för människor kommer göra sitt yttersta för att ta dem ifrån dig. Vid ett annat ställer han den som gjorde vad som förväntades, som gick upp på morgonen och gick till jobbet, som betalade sina räkningar och lämnade på dagis, bredvid den som vägrade, den som vände förväntningar och skyldigheter ryggen. Resultatet? Gryningsljus för den som anpassade sig, skymningsmörker för den som vägrade. Omedelbar belöning kontra evigt utanförskap. Henrik Berggren är fortfarande bergfast övertygad om att det enda den kan göra som inte står ut med vardagen är att ställa sig utanför den. Men mellan raderna på »Wolf’s Heart« skymtar samtidigt en nyvunnen insikt om att priset för utanförskapet kanske, trots allt, är för högt. Perspektivskiftet klär den medelålders Henrik Berggren förvånansvärt väl. I »Run Andy Run« vädjar han till en gammal vän att vända om så länge det finns tid kvar, innan konfrontationen med omvärlden går så långt att det är för sent. Ett mer rörande ögonblick än så kommer man med all säkerhet inte att höra på ett svensk rockalbum i år.
••• Över huvud taget är det i tillbakablickarna, när han är på återbesök i bekanta miljöer, som Henrik Berggren kommer allra mest till sin rätt på »Wolf’s Heart«. »Hold On to Your Dreams«, »You Wore the Crown I Played the Clown«, och »Come Mommy Take My Hand« är gripande skildringar av livet så som det blev för den som insisterade på att förbli ung i stället för att åldras, framförda med en uppriktighet som kompenserar för det ibland något enahanda melodispråket.
••• När han däremot försöker trampa upp ny mark är han mindre angelägen. »Parties«, där han namnger historiska och litterära gestalter ackompanjerad av sorglustig vaudeville, kommer inte att gå till historien som ett av de stora ögonblicken i Henrik Berggrens karriär.
••• För den som vill förstå varför intresset för ett album av Henrik Berggren är så stort våren 2017 erbjuder »Wolf’s Heart« heller inte något tillfredsställande svar. Någon chockeffekt kan den numera fyrtiotvå år gamle sångaren inte längre erbjuda. Hans huvudsakliga funktion numera är i stället som stötdämpare för människor som, precis som han, uppfattar tillvaron som utsiktslös, en röst i örat på människor isolerade i såväl ofrivilligt som självpåtaget utanförskap.
••• Att den rösten fortfarande, efter närapå en kvarts sekel, säger åt den som lyssnar att gå sin egen väg, kosta vad det kosta vill, kan naturligtvis uppfattas som både tillgjort och schablonartat.
••• Jag tycker, trots allt, att det är ganska gripande.
Label: http://www.woahdad.com/
ι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι•ιι